JIDDISCH SPRÅKET

Ett världsspråk

Jiddisch är ett språk som talas över hela världen. Det är ett europeiskt språk men det är inte knutet till något speciellt land.

Jiddisch var modersmålet för flera miljoner européer fram till andra världskrigets början 1939. Många miljoner jiddischtalande blev då offer för den nazistiska förintelsen. I dag är det bara några få tusen i Europa som har jiddisch som sitt första språk. I hela världen talas jiddisch av ca tre miljoner personer.

Ett av de nationella minoritetsspråken i Sverige

I Sverige har språket funnits sedan 1700-talet, då jiddischtalande judar kom till Sverige från andra delar av Europa. I Sverige har det inte funnits någon riktig jiddischundervisning i skolan, så det är inte många som har lärt sig att läsa och skriva språket i skolan. Jiddisch är i första hand ett språk som talas i familjen och med släkt och vänner. Det är också ett språk som används i film, teater och musik.

Antalet jiddischtalande i Sverige har aldrig varit så stort som i dag. Ett par tusen svenskar talar och förstår jiddisch i olika grad. År 2000 blev det ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.

Från höger till vänster

Jiddisch är ett germanskt språk. Det är en blandning av flera språk: hebreiska, tyska och slaviska språk, som t.ex. polska. För örat påminner jiddisch om tyskan. Ljuden liknar tyska, melodin låter bekant och vissa ord och uttryck känns igen. Men alfabetet är inte germanskt utan hebreiskt. När man läser och skriver på jiddisch går man från höger till vänster. Så här skriver man jiddisch: ייִדיש (hcsiddij).

Språkets grund är tyska, men man använder hebreiska ord för allt som har med helg och helighet att göra. Vardagliga ord och uttryck plockar man in från kringliggande språk. Nyheter försöker man anpassa till jiddisch.

Exempelvis heter snabel-a (@) schtrudel, precis som den äppelfyllda kakan heter på tyska. Facebook heter ponim-boch. Ponim kommer från hebreiska och betyder ’ansikte’. Bochkommer från tyska och betyder ’bok’.

I Sverige talas olika former av östjiddisch

Precis som i de flesta språk finns det i jiddisch också olika dialekter. De mest kända är polsk jiddisch, litauisk jiddisch och ukrainsk jiddisch.

Hebreiska alfabetet

Hebreiska alfabetet har 22 bokstäver och används för att skriva hebreiska, jiddisch, och judisk arabiska.

Ett kännetecknen av det hebreiska alfabetet är att det skrivs från höger till vänster. Det lånades in från fenicierna, och var ett eget utvecklat skrivsystem omkring 800-talet f. Kr.

Det hebreiska skrivsystemet är en konsonantskrift eller Abjad, d.v.s. en skrift som bara använder konsonanter. Vokaler anges som punkter under eller i bokstäverna, så kallad niqqud, och används då uttalet är tvetydigt, eller under inlärning av läskunskaper för barn och vuxna. Dessa punkter anger det vokalljud som följer efter konsonanten under vilken punkterna är utskrivna. Undantaget är viss niqqud i anslutning till bokstaven vav (ו) då en punkt till vänster om den (וּ) anger ett uttal snarlikt "u" utan något konsonantljud, medan en punkt ovan (וֹ) anger ett utal snarlikt "o" utan något konsonantljud. Då vissa ord börjar med vokaler eller har dubbla vokalljud finns två bokstäver som inte har några egna ljud; Alef (א) och Ayin (ע). Dessa kan omformas till vilket vokalljud som helst med hjälp av niqqud, vilket gör det möjligt att skriva ut ett ord som antingen börjar med ett vokalljud eller som har ett dubbelt vokalljud. Ett exempel är ordet עיר (med niqqud עִיר), vilket betyder "stad" och uttalas ungefär "ir". Ordets första bokstav, Ayin, har inget eget ljud men blir till ett i-ljud genom punkten hiriq.

Tabellen nedan visar det hebreiska alfabetet i tryckstil. Slutbokstäverna är varianter som används när bokstaven är den sista i ett ord. De härstammar från den tid då skriften skrevs på pergament som var dyrt och orden skrevs utan mellanrum. För vissa bokstäver var det då tvetydigt om var ordet tog slut. Slutvarianterna användes då för att markera detta, och de används än i dag i modern hebreiska.